Tiden som har gått kommer aldrig igen
(Poesi)
(Poesi)
Klockan ringer. Stress, stress. Måste hinna duscha, äta och ge katten mat. På med skorna och springa till bussen. Skynda, skynda. Ta sig till jobbet för att tjäna dom där pengarna som ger en mat på bordet. Ögat fastnar på dom tickande visarna, snart får man gå hem. Äntligen. På vägen hem springer folk till höger och vänster. Kanske springer man in i någon som inte har koll. Man fumlar och fingrar. Dom tittar ner i skärmen med det starka ljuset. Mobilen är i fokus. På tunnelbanan syns oändligt med ansikten. Några stampar med foten i marken och svetten rinner, andra sitter tysta och bara tittar ut genom fönstret. Stressade, tänkande. Nu är hon mycket, fröken ur. Måste hinna få i sig mat och även slappna av. Men tid är pengar och tiden som har gått kommer aldrig igen. Måste planera. Prioritera. Samhället speglar en vardag av tidspress och för lite avslappning. Får man vila sen, när allt är slut? Kanske. Men än går klockan och man måste göra sin plikt här. Så dags att borsta tänder, tvätta händer och lägga sig i sängen. Några timmars vila och försvinna in i en värld där tiden inte har samma makt. Sedan börjar den energislukande vardagsproceduren om igen. Ett ekorrhjul som aldrig tar slut.